Fixade denna dagen även med ångest och oro. Pallade den! Och gjort den till något bättre.. Mycket är tack vare vänner som fick mig på andra tankar. 

Sista problemet för denna dagen. Sova. Ensam i ett stort hus. ha ha... Aja lite lampor tända, en tv som är på så ska det nog gå helt okej. Kallt är det också.. fyyyy! Men detta är inget som tar fram ångesten speciellt mycket i mig. 

Imorgon ska jag utsätta mig själv för saker som oftast oroar mig lite.. Men jag ska göra det! vilken härlig känsla jag ska ha efteråt! Ska unna mig själv en massa stolthet för att jag varit så duktig och gjort saker som för mig är så svåra men för vissa andra så enkla.. Det är ganska häftigt ändå hur olika människor är och hur vi beteer oss. Något jag ibland funderar mycket på. Men det är också en j*kla tur att vi är så olika! Från det ena till det andra.. Vilket denna blogg kommer bestå mycket av. Tankar, funderingar, känslor hit och dit.

så nu ska jag sova så jag orkar upp kl 6 imorgon! 

Natti!

Vaknade med ångest och panik.. Precis som jag trodde! eller visste kanske jag ska skriva. Kände mig så ensam och utlämnad. Tårar som flödade i flera timmar. Men det har nu lugnat ner sig och jag kan se lite mer positivt på dagen. 

Det är så skönt att få skriva av sig. Vet inte om någon ens läser min blogg ännu. Eftersom jag vill vara anonym med så är det inte så lätt att deta min blogg.. Som på tex. facebook. 

Men jag hoppas någon läser och känner igen sig. 

Nu ska jag fortsätta denna dag. Sätta mig på tåget till en annan del av Sverige. Där jag numera bosatt mig. 

Ha en fortsatt bra dag alla där ute! Och kom ihåg... DU är inte ensam! 

Skulle vilja skriva lite om min ångest och oro. Den finns ständigt där. Det är precis som att jag har lärt mig att leva med den. Den har blivit en del av min vardag. Är detta bra?! nej självklart inte. Jag vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Utan ångest, utan oro. Mitt humör är precis som en karusell. Kan gå från att vara super glad ja rent ut sagt lycklig till att bli jätte ledsen och gråta i flera timmar. 

Många i min närhet säger ofta den här meningen till mig - det blir bättre när du får komma ut och göra något. ( är arbetslös och arbetssökande) Ja självklart kommer detta lindra mig. Lite. Men det kommer ju inte vara lösningen på allt. Jag har haft det såhär i flera år. Även under tider då jag haft något att göra. Som tex. skolan osv... 

Det värsta jag vet är när någon säger - bit ihop, eller det löser sig! Vad fan vet dom? 

Har dessa människor någon gång haft ångest? nja... det kan dom ju inte haft! Inte i någon längre period iallafall..Bit ihop? Jaha okej! 

Vågar inte somna!

Jag är rädd för paniken som slår mig så fort kroppen börjar vakna till liv.. Rädd för smärtan i hjärtat och rädd för besluten jag tar i samband med ångesten!

Älskar att vakna upp utan ångest och panik.. ja panikångest! Det händer faktiskt att jag gör det. Inte så ofta men det händer! Sånna dagar uppskattar jag livet så mycket mer. När jag får känna av allt det goda det för med sig. Hur kan man ha en positiv syn på livet? men ändå inte ha någon livslust alls? Det är sjukt hur vi människor fungerar. Lovar att jag inte är ensam om att känna såhär. Det är som att jag lever i två helt olika världar. En med en lite gladare och positivare tjej. Som ändå har livsglöden där. Och en med en ångestfylld och fundersam tjej. Som faktiskt är rädd för det mesta i livet. Men jag vill såååååååå mycket! Jag vill leva mitt liv som man ska leva ett liv. Fast vem har bestämt hur vi människor ska leva våra liv? Borde vi inte själva få göra det? 

Min första blogg.. Vad jag vill få ut av detta vet jag inte riktigt. Men en tanke slog mig. Att kanske få vara anonym och dela med mig av mitt liv och mående till andra kanske kan hjälpa. Både mig själv och andra. Någon där ute kanske känner igen sig i min blogg och känner igen sig med mig. Vart jag ska börja vet jag inte riktigt än. Mina första inlägg kan nog bli ganska så röriga. Men vad gör det! :) 

Jag vill skriva lite i min blogg om mitt liv.. Med ständig ångest och oro.. En livslust som inte riktigt finns där. Jag är 19 år fyller 20 snart. Och mår oftast dåligt. 

Jag har långt där inne stora drömmar.. Om ett liv utomlans , resa , se hela världen!

Men vad är det som stoppar mig egentligen? vad är jag rädd för?

Paniken jag varknar mer på morgonen är hemsk. Men lyckas ofta ta mig ur den på egen hand. Det är precis som att hela mitt liv rasar på bara sekunden.

Imorgon ska jag åka tillbaka till min pappa... Lämna mamma är det värsta jag vet! Jag kansk borde presentera mig lite mer... Fast nej! Jag vill vara anonym. Kanske hitta någon annan där ute som känner som jag?