Vågar inte somna!

Jag är rädd för paniken som slår mig så fort kroppen börjar vakna till liv.. Rädd för smärtan i hjärtat och rädd för besluten jag tar i samband med ångesten!

Älskar att vakna upp utan ångest och panik.. ja panikångest! Det händer faktiskt att jag gör det. Inte så ofta men det händer! Sånna dagar uppskattar jag livet så mycket mer. När jag får känna av allt det goda det för med sig. Hur kan man ha en positiv syn på livet? men ändå inte ha någon livslust alls? Det är sjukt hur vi människor fungerar. Lovar att jag inte är ensam om att känna såhär. Det är som att jag lever i två helt olika världar. En med en lite gladare och positivare tjej. Som ändå har livsglöden där. Och en med en ångestfylld och fundersam tjej. Som faktiskt är rädd för det mesta i livet. Men jag vill såååååååå mycket! Jag vill leva mitt liv som man ska leva ett liv. Fast vem har bestämt hur vi människor ska leva våra liv? Borde vi inte själva få göra det? 

Min första blogg.. Vad jag vill få ut av detta vet jag inte riktigt. Men en tanke slog mig. Att kanske få vara anonym och dela med mig av mitt liv och mående till andra kanske kan hjälpa. Både mig själv och andra. Någon där ute kanske känner igen sig i min blogg och känner igen sig med mig. Vart jag ska börja vet jag inte riktigt än. Mina första inlägg kan nog bli ganska så röriga. Men vad gör det! :) 

Jag vill skriva lite i min blogg om mitt liv.. Med ständig ångest och oro.. En livslust som inte riktigt finns där. Jag är 19 år fyller 20 snart. Och mår oftast dåligt. 

Jag har långt där inne stora drömmar.. Om ett liv utomlans , resa , se hela världen!

Men vad är det som stoppar mig egentligen? vad är jag rädd för?

Paniken jag varknar mer på morgonen är hemsk. Men lyckas ofta ta mig ur den på egen hand. Det är precis som att hela mitt liv rasar på bara sekunden.

Imorgon ska jag åka tillbaka till min pappa... Lämna mamma är det värsta jag vet! Jag kansk borde presentera mig lite mer... Fast nej! Jag vill vara anonym. Kanske hitta någon annan där ute som känner som jag?